Möten skapar minnen.....

Att träffa vännen Lennart gav förstås upphov till mängder av minnen. Ett av dem är att jag faktiskt suttit i fängelse. Nåväl det är inte så farligt som det låter. Det enda "brott" jag begått var att vägra värnplikt och blev därför dömd till en månads fängelse. Detta var 1972 så mycket vatten har runnit i Stockholms ström sedan dess.

Mitt avståndstagande till "lumpen" berodde i mångt och mycket på det pågående Vietnamkriget, det "kalla"- kriget mellan öst och väst, och med ett hotande kärnvapenkrig som bakgrund. Sedan var man ju ett barn av 60-talet som i sig var en revolution mot förhärskande värderingar. Detta årtionde var underbart, men tyvärr fattade man inte det förrän man långt senare tittade i backspegeln.


Mönstrade gjorde jag sedan efter gymnasiet. Läkaren som kontrollerade mig sa redan då att jag skulle få problem med min rygg. Han anade inte hur rätt han skulle få. Så jag blev uttagen som "malaj". Den kommande lumpen förträngde jag i mångt och mycket, men var bl.a. i kontakt med Leif Silbersky men han ville inte hjälpa mig till frisedel. Blev inkallad medan jag bodde i U.S.A så det dröjde ganska länge efter det att jag kommit hem tills myndigheterna hörde av sig - och då på ett drastiskt sätt. Jag jobbade på IBM när sambon ringde och sa att två poliser stod utanför ytterdörren och skulle hämta mig.

Turligt nog var min chef, f.ö. en frälsningssoldat, mycket förstående och jag fick omedelbart ta semester. Några dagar senare tog jag mig till Lärbro på Gotland. Där fanns en öppen anstalt, i gamla baracker från tiden för baltutlämningen, för sådana som jag, rattefyllerister samt sådana som satta av sin sista tid på ett längre straff, lättare misshandel och annat "patrask". En salig blandning m.a.o. Två olika arbetsuppgifter fanns. Sy tält eller tillverka vanliga blåa A4 pärmar. Det senare hamnade jag på och skulle montera pärmlås - en sanslöst monoton och själsdödande uppgift.

Att hålla sig på god fot med medfångarna var inte lätt. Jag fick lära mig att bemöta saker som - "Om man inte slåss så att det blöder, då är man inte en riktig karl". Mäsk satte man i brandsläckare och här var faktiskt första, och enda, gången jag rökte brass. Ja man var tvungen att "spela" med för att undvika trakasserier. Även plitarna fick man förstås gå på tårna för.

Jag minns inte hur det kom sig, men andra eller tredje dagen jag var där så hamnade jag på ett bord. Detta brakade ihop och jag stukade foten. Iväg i fångbilen till Visby sjukhus och röntgen. Plåtarna visade benflisor i foten och smalbenet. Jag var ganska säker på att dessa kommit dit tidigare i samband med fotboll eller så, men jag spelade förstår med, och över, - inte så lite förresten. Så kom det sig att jag blev sjukskriven under resten av tiden i fängelse.

Nu var ju den sommaren en av de soligaste i mannaminne och jag har aldrig varit så brun som då. Istället för att sitta i en muggig lagerlokal med pärmarna kunde jag ligga på gräset och sola - en riktig semester.

Till historien hör ju också att enligt lagen skulle man nästa gång sitta av i två månader, tre månader o.s.v. till dess att man gjort motsvarande tid som lumpen. Året efter kom så nästa inkallelse, men jag kände att två månader med pärmtillverkning skulle jag inte klara. Så jag åkte in till psykakuten på Huddinge sjukhus och hade en sån tur att jag råkade träffa en österrikisk läkare - som hade lämnat Österrike av precis samma skäl jag d.v.s. vapenvägran. Så jag fick ett läkarintyg vilket senare ledde till att jag blev frikallad.

Det kan vara lite svårt för er yngre att förstå hur det var på den tiden. Men än idag kan jag känna viss stolthet, att jag, tillsammans med många andra förstås, gick i bräschen för uppmjukning av reglerna och senare avskaffande av lumpen.

Ungdomsvänner är ens bästa vänner......

Igår träffade jag Lennart, min bäste vän i gymnasiet och åren därefter. I slutet på 80-talet tappade vi kontakten, vilken hade tunnats ut under åren p.g.a. olika intressen och prioriteringar. Jag med familj och 3 små killar. Lennart med sin fars bokhandel.

Så äntligen träffades vi igen - på restaurang Sturehof , vilken var något av ett stamställe på den tid det begav sig. Sniglarna var fantastiska liksom boulliabaisen, då som nu. Vi hade en ovana på den tiden och på sommaren att gå till cigarraffären, granne med restaurangen, köpa varsin  fin cigarr, gå och sätta oss i Kungsträdgården och titta på flickor. Ja, det var då det ! Vi var bägge framgångsrika inom skivbranschen. Lennart,tillsammans med en kompis, hade en skivbutik i centrala Stockholm, specialiserad på direktimport och därför mycket populär. Jag med grossistförsäljning, skivbolag och så småningom i persondator branschen.

Det är märkligt att, trots att det gått så många år, kändes det som om vi träffades igår. Lite "korpulentare" än då, men annars har inte personligheterna förändrat så mycket. Luttrade av livet är vi bägge, jag kanske lite mer än Lennart. Kul var det att vi bägge fått på oss byxor som vi inte haft sen 90-talet, så det går åt rätt håll.

Vi kommer givetvis hålla tätare kontakt framöver. Efter några år av relativ tillbakadragenhet känns det bara så bra att komma ut och träffa även "nytt" folk. Till skillnad från mig har Lennart ett stort socialt nätverk.

Önskar bara att min andra bäste kompis Roger också vore här i Stockholm och inte bosatt i Minneapolis.

Vad glad man blir.....

...när man vaknar och solen lyser. Mina småfåglar njuter av sin talgbollsfrukost. Fastnade i går kväll och inatt på You Tube. För varje gång jag är inne där blir jag bara alltmer fascinerad av vad som finns där. Och som alltid när nya grejer dyker upp så undrar jag alltid hur man kunde klara sig utan tidigare. Detta gäller t.e.x. mobiltelefon, espressobryggaren, boxerkortet, snöplogning (1:a året här), färdtjänsten och inte att förglömma laptopen och förstås Spotify och mycket mer.

Efter ha fått ett par koppar kaffe ock kvicknat till förstår jag inte varför jag är så låg i humöret. Ok, har inte haft några cigaretter sedan i måndags, men snus och nikotinplåster har jag. I natt satt jag och tittade på fotogalleriet av SANDRA BULLOCK - hon är enligt min mening en av de vackraste kvinnor som finns. Man ser på hennes ögon att hon är en god människa. Konstigt nog har jag först på senare tid fått upp ögonen på henne. Speciellt många filmer har jag heller inte sett, men det skall bli en ändring på detta.

Apropå Boxerkortet så abonnerar jag bara på basutbudet. Döm om min stora förvåning när jag igår kom underfund med att även Viasats filmkanaler fungerar. Hoppas dom får vara kvar ett tag. Har inte brytt mig att skaffa dessa kanaler eftersom min lilla antenn är så känslig för atmosfäriska störningar och jag har ju en massa träd runtom också. Men jag skall fixa en riktig utomhusantenn när snön smälter så att någon av mina grabbar kan sätta upp en takantenn.

Jag älskar att titta på film, men är väldigt kräsen så det blir en hel del zappande. Skaffade förresten en riktig "lounge"- stol (biografstol) i skinn på Enkronas auktionssite. Butikspris 4900:- men jag fick den för 1200:-. En riktigt bra investering speciellt för min dåliga rygg. I stolen har jag lagt en massagedyna 8st motorer och många valbara program. Det har hänt flera gånger att jag somnat i stolen med massagen på.

Motorskyddet till vattenpumpen pajade i fredags. Så hela helgen var jag utan rinnande vatten. När något sådant händer märker man hur pass sårbar man är. Det finns ju liksom ingen granne ute som man kan få vatten ifrån. Men det är bara att bita ihop och gilla läget. Som sagt - Att jag flyttade hit ut på Vindö, efter det att Mamma och Pappa gått bort, var ju liksom en test på om jag skulle klara av en vinter härute. Med undantag av att jag, både mentalt och fysiskt, inte mådde bra i December, när jag satt insnöad, så känns det faktist väldigt bra just nu. Jag har ju riktigt "bott in" mig nu. Tanken har slagit mig flera gånger att jag skulle flyttat hitut långt tidigare i livet.

Friheten, tystnaden, den friska luften och fågellivet år underbart. Om sen solen lyser är det bara ett extra plus och att våren snart stundar får mig att må jättebra. Tänk bara att man kan spela Spotify musiken så högt man vill. Jag älskar ju basgitarr och spelar helst så högt att fönstren nästan skallrar, ett arv från tiden med Rolands och mitt mobila discotek.

Nä, man kanske skulle göra lite nytta i den mån det går med min trasiga vänsterarm. Diska och handtvätta lite t.e.x.

Håller ju även på att snickra på en hemsida, som är långt ifrån färdig. Häftigt att den kommer upp på Google. Sånt gör ju mig mycket mera intresserad av att fortsätta skriva.

Du som läser denna blogg får gärna kommentera.

Var är mina fåglar?

Igår när solen sken en stund både hörde och såg jag småfåglar så jag satte upp talgbollar och lade bröd på deras matholkar. Ok det var sent så förståeligt att inga fåglar kom. Men idag, visserligen mulet, syns inte en "kotte". Jag undrar var är alla småfåglar ? Sitter dom och sover på mulna vinterdagar ? Undrar hur många den stränga vintern tagit.

Bra husläkare och vårdcentral.

Tänk vad viktigt det med riktigt bra husläkare som verkligen engagerar sig i patienterna. Det gör min på den lilla vårdcentralen på Djurö. Det spelar ju så stor roll för ens egna välmående och att man kan gå därifrån med ett leende på läpparna. Hela vårdcentralen med läkare,sköterskor och personal har skapat en riktigt familjär känsla. Detta är man ju inte van vid från tidigare vårdcentraler som Kalhäll, Akalla, Lidingö och Viksjö.

Jag var där igår och fick besked om att alla mina prover är bra förutom blodsockret som åker "jojo" upp och ner. Detta trots att jag sedan ett par månader tillbaka tar diabetesspruta. Nu skall jag öka dosen så förhoppningsvis hamnar jag på ett värde runt 6-7. Lite högt blodtryck har jag också, men det är bara att  tugga på med tabletter.

En jobbig bieffekt av diabetesen är minskad känsel i fötterna. När jag går känns det som om jag gick på bomull och inte riktigt når ner till marken. Detta tillsammans med yrsel gör det väldigt jobbigt att gå och jag har ramlat ett par gånger. En gång var det verkligen illa eftersom jag inte kunde ta mig upp, helt kraftlös, och jag blev liggande i ett par timmar innan en taxichaffis räddade mig och ringde efter ambulans. Så att promenera i terräng är inte att tänka på. Det har varit ett smått litet helvete, speciellt nu med all snö som till visst del blivit is. Det är faktiskt så illa att jag helst inte går ut när jag är ensam. Färdtjänst förarna får både hämta och lämna mig vid stugan.

En försmak av våren..

Tittade på film inatt eftersom jag inte kunde somna och då blev det ju så att jag sov hela förmiddagen. Öppnade ytterdörren för att vädra och då hörde jag det fantastiska ljudet av takdropp. Luften var behaglig sval och jag kunde förnimma en doft av vår.

Vad jag längtar efter våren så mycket starkare än jag någonsin gjort förut. Det beror säkert på att jag bor härute på Vindö och har naturen utanför ytterdörren. Jag var ju lite skeptisk till att flytta ut eftersom jag inte visst om jag skulle klara av vintern. Men nu har halva vintern gått och jag trivs mycket bra trots 50 cm snö.

Imorgon skall jag gräva mig fram till eken framför huset och sätta upp talgbollar samt fylla på fågelmaten. Hoppas mina fåglar och ekorrarna kommer tillbaka. Dom har lyst med sin frånvaro sen det började snöa i November.

Jaha så har man fastnat,,,,,

Har varit skeptisk till bloggeriet under längre tid. Men efter ha varit ute på t.e.x. Pointblog och Toluna har jag blivit lite sugen på att skriva vad jag vill. Kanske blir det en liten dagbok. Vi får se. Om du tycker och tänker, eller vill ställa frågor, om det jag skriver så är välkommen att kontakta mig - mrobriar@yahoo.com