Att träffa vännen Lennart gav förstås upphov till mängder av minnen. Ett av dem är att jag faktiskt suttit i fängelse. Nåväl det är inte så farligt som det låter. Det enda "brott" jag begått var att vägra värnplikt och blev därför dömd till en månads fängelse. Detta var 1972 så mycket vatten har runnit i Stockholms ström sedan dess.
Mitt avståndstagande till "lumpen" berodde i mångt och mycket på det pågående Vietnamkriget, det "kalla"- kriget mellan öst och väst, och med ett hotande kärnvapenkrig som bakgrund. Sedan var man ju ett barn av 60-talet som i sig var en revolution mot förhärskande värderingar. Detta årtionde var underbart, men tyvärr fattade man inte det förrän man långt senare tittade i backspegeln.
Mönstrade gjorde jag sedan efter gymnasiet. Läkaren som kontrollerade mig sa redan då att jag skulle få problem med min rygg. Han anade inte hur rätt han skulle få. Så jag blev uttagen som "malaj". Den kommande lumpen förträngde jag i mångt och mycket, men var bl.a. i kontakt med Leif Silbersky men han ville inte hjälpa mig till frisedel. Blev inkallad medan jag bodde i U.S.A så det dröjde ganska länge efter det att jag kommit hem tills myndigheterna hörde av sig - och då på ett drastiskt sätt. Jag jobbade på IBM när sambon ringde och sa att två poliser stod utanför ytterdörren och skulle hämta mig.
Turligt nog var min chef, f.ö. en frälsningssoldat, mycket förstående och jag fick omedelbart ta semester. Några dagar senare tog jag mig till Lärbro på Gotland. Där fanns en öppen anstalt, i gamla baracker från tiden för baltutlämningen, för sådana som jag, rattefyllerister samt sådana som satta av sin sista tid på ett längre straff, lättare misshandel och annat "patrask". En salig blandning m.a.o. Två olika arbetsuppgifter fanns. Sy tält eller tillverka vanliga blåa A4 pärmar. Det senare hamnade jag på och skulle montera pärmlås - en sanslöst monoton och själsdödande uppgift.
Att hålla sig på god fot med medfångarna var inte lätt. Jag fick lära mig att bemöta saker som - "Om man inte slåss så att det blöder, då är man inte en riktig karl". Mäsk satte man i brandsläckare och här var faktiskt första, och enda, gången jag rökte brass. Ja man var tvungen att "spela" med för att undvika trakasserier. Även plitarna fick man förstås gå på tårna för.
Jag minns inte hur det kom sig, men andra eller tredje dagen jag var där så hamnade jag på ett bord. Detta brakade ihop och jag stukade foten. Iväg i fångbilen till Visby sjukhus och röntgen. Plåtarna visade benflisor i foten och smalbenet. Jag var ganska säker på att dessa kommit dit tidigare i samband med fotboll eller så, men jag spelade förstår med, och över, - inte så lite förresten. Så kom det sig att jag blev sjukskriven under resten av tiden i fängelse.
Nu var ju den sommaren en av de soligaste i mannaminne och jag har aldrig varit så brun som då. Istället för att sitta i en muggig lagerlokal med pärmarna kunde jag ligga på gräset och sola - en riktig semester.
Till historien hör ju också att enligt lagen skulle man nästa gång sitta av i två månader, tre månader o.s.v. till dess att man gjort motsvarande tid som lumpen. Året efter kom så nästa inkallelse, men jag kände att två månader med pärmtillverkning skulle jag inte klara. Så jag åkte in till psykakuten på Huddinge sjukhus och hade en sån tur att jag råkade träffa en österrikisk läkare - som hade lämnat Österrike av precis samma skäl jag d.v.s. vapenvägran. Så jag fick ett läkarintyg vilket senare ledde till att jag blev frikallad.
Det kan vara lite svårt för er yngre att förstå hur det var på den tiden. Men än idag kan jag känna viss stolthet, att jag, tillsammans med många andra förstås, gick i bräschen för uppmjukning av reglerna och senare avskaffande av lumpen.
