På söndag (27/2) skulle hon fyllt 84 år. Det sista året hade hon det inte lätt och led av KOL, vilket gjorde henne mycket orkeslös. Men trots detta så försökte hon i det längsta att sköta hemmet, Pappa och allt som hör därtill. Det skulle mycket till innan hon gav upp. Eftersom jag bodde hos dem en stor del av det sista året kunde jag se den långsamma försämringen i allmäntillståndet. Det gjorde mig väldigt ledsen när vi var och handlade på Vi och hon sa att "Det här var sista gången jag handlar" - och så blev det.
Eftersom Pappa fått en hjärntumör, diagnostiserad i början av 2010, blev även hans allmäntillstånd succesivt försämrat. Till slut kunde vi inte ha honom hemma längre utan han hamnade på hospice (den sista utposten). Sista gången hon besökte honom blev hon väldigt,väldigt ledsen och förtvivlad eftersom han inte sa ett enda ord till henne. Senare den sista kvällen hemma säger hon till mig - "Nej, det är lika bra jag lämnar in nu". Så blev det och mina försök att muntra upp henne hade ingen som helst påverkan. Två dagar senare var hon borta.
Jag vet inte hur mycket Pappa förstod av att hon inte längre fanns. Men tre veckor senare (11/9) gick även han bort.
I samband med ett läkarbesök idag var jag förbi lägenheten och det var väldigt deprimerande att se deras saker på väg att packas ner i flyttkartonger och för att skickas iväg åt olika håll. Kände en hemsk tomhet och fattade att nu finns inte föräldrahemmet mer och kommer aldrig att återuppstå. Min syster Eva gör en fantastisk arbetsinsats och jag önskar bara att jag kunde hjälpa till, men det går tyvärr inte med min dåliga rygg och arm. Jag har dock tre underbara killar som välvilligt ställer upp på att tömma den stora 5:an.
